izumizumi

Idag var jag och hälsade på farfar för första gången sen ambulansen hemtade honom (natten till fredag). Han är medvetslös och hade en massa slangar till sig som gav honom mediciner. En sjukskötare satt hela tiden bredvid honom och kållade så allt var som det skulle. Han kan inte andas på egen hand utan är tvungen att ha en respirator ner i lungan. Överallt var det nålar och slangar i honom.

Ville vara stark och inte gråta, men tårarna rann tyst ner för kinderna ändå. Hur kan en sån stark man bli så svag och i desperat behov av hjälp för att överleva? Skulle de stänga av respiratorn skulle han bara vara en livlös kropp och sedan sakta dö bort ifrån oss..

Vi var där i högst 20 minuter. Sen beslutade mamma och pappa att jag och lillasyster skulle få slippa in till stan. Fick pengar av pappa för att shoppa någonting. Måste säga att lusten inte var på topp. Köpte ett par skor och nagellack. Sen åt vi och åkte till centralsjukhuset igen. Ner till källarvåningen, ring på klockan, vänta i en evighet (kändes det som), blev insläppt fick sitta 10 minuter hos honom. Försökte prata men det enda jag fick ur mig var "Hej farfar.. Jag älskar dej. Det är Evelina.."

Sen åkte vi hem. Imorgon behöver hela vår familj ta en paus från sjukhuslivet och 1½ timme i bilen (en väg) för att hälsa på. Faster och farbror åker dit..

Faffa jag älskar dej. <3